Äntligen!
Är det bara jag som inte har lyckats komma in på bloggen under flera dagar? Jag som skulle berätta om min o Js "snowboardresa". Jag får väl göra det nu, men det får bli lite kortare än jag tänkte eftersom jag var på prommis på söndagen osv.
Klockan halv 9 på lördagsmorgonen åkte vi hemifrån, båda helt utslagna. Bilresan bestod av scrubs på Js ipod och hemmagjort bilbingo. Vi hade suttit kvällen innan och gjort egna, det är trots allt 8 timmars bilfärd. Bara ett tips, rita INTE en reflexväst, det kryllar inte direkt av dem, jag tror att J såg den enda som användes eftersom det var dagtid. Vemfan har reflexväst när det är solsken ute?!
Under lunchen, när vi satt och fikade så gick en kille förbi med barnvagn och jag och min bror konstaterade att det var Andreas Johnson, ni vet sångaren. J som satt i sin egen lilla värld märkte inget när han gick förbi och när vi sa det utbrast hon "Va! Var det Andreas Johnson, men jag såg inte. Jag måste ju se honom! Bara för att ha sett honom alltså".
Han hade gått in i ett annat rum och vi försökte snedda förbi när vi skulle gå ner till toaletterna men vi kunde inte se honom. Resten av familjen var på väg därifrån så J skulle inte få se Andreas. Eftersom jag känner J och har gjort det länge, så visste jag att hon skulle klaga på att hon inte sett honom hela vägen upp till fjällen. "Kom då" sa jag och vi gick och ställde oss i dörröppningen och stirrade ut honom. Trodde jag i alla fall. "Så nu har vi gjort det" sa jag och vände på klacken och gick. J följde efter och innan vi hann ut till bilen " Var var han? Jag såg honom inte". Fatta vad irriterande. Så jag tog henne i handen och gick tillbaka till dörröppningen och stod där tills hon såg honom.
Vi skyndade därifrån ungefär samtidigt som han gav oss en blick som sa "vad fan vill ni?! Låt mig äta ifred!"
Så var det med det, och jag ber om ursäkt för att jag är en så dålig historieberättare. Jag har alltid varit det.
När vi precis hade kommit upp hade vi och min brorsa så jävla kul. Vi skulle ta ner en snödriva från taket och alla stod och hoppade med spadar för att nå den. Vi insåg till slut att alla var för korta så då tänkte vi att jag skulle sitta på min brors axlar. Bara så ni vet så är det skitsvårt att komma upp på någons axlar i snödrivor och med snöskor. På något sätt lyckades jag till slut komma upp efter något som kändes som en evighet. Fast vad hjälper det när ens klantiga brorsa inte kan gå i snöskor och jag ramlar bakåt och landar mitt på ryggen i snön. J tyckte att det var som en slowmotionfilm, ni vet när någon ramlar och skriker NOOOOOO... Tacka vet jag för snö, det som annars skulle gjort sjukt ont var nu bara stört roligt!
Väl i backen skulle jag lära J att åka snowboard, jättebra med tanke på att jag knappt kan åka själv. På något vis som jag aldrig kommer att förstå så lyckades hon lära sig att svänga. Inte utan att ramla, men ändå. Ni skulle ha sett henne när vi följde efter några snygga killar till hoppbackarna. Vi åkte rakt mot ett hopp och jag sa till henne att akta hoppet och att svänga runt det. När att jag hade åkt förbi vände jag mig om för att se vart hon tog vägen. Jag såg henne ingenstans och efter någon minut hade hon spänt av sig brädan och komut bakom hoppet med bredaste flinet. "Jag trodde jag skulle hinna svänga, men sen var det ett dike mellan hoppet och backen så...så jag ramlade".
Jag ramlade ihop på marken för att jag skrattade så mycket, och det blev inte bättre av att hon ramlade så fort hon hade spänt fast sig, hon hann inte ens vända brädan och börja åka. Då började jag skratta ännu mer och hon reste sig och ramlade igen! Fast det bästa var ju att medan vi låg och asgarvade mitt vid hoppen så stod killarna och väntade på att vi skulle flytta på oss eftersom att de skulle filma när de hoppade. Men det gjorde vi ju aldrig så nu har de två asgarvande idioter med på sin film. Vi växlade några ord med en av dem sen, eller rättare sagt jag frågade vart liftgubben hade tagit vägen och sa något om att det måste vara tråkigt att stå där istället för att åka. Vi drog på lunch och sen var de borta, tråkigt va?
Det var värsta lilla stället där vi lärde oss åka och då hade man koll på de flesta i backarna. Vi följde t ex en flört mellan liftkillen och en tjej i orange jacka och ett par 17-18 åringar som gjorde slut eller i alla fall bråkade i slutet av veckan.
Tjejen hamnade efter oss i liftkön och hon skrek till någon "jag åker hem!", hennes röst var verkligen på bristningsgränsen och så hade hon stora mascararänder under ögonen så jag frågade om hon var okej och sa att hon så lite ledsen ut. "Nej nej nej, jag mår bra". Jo tjena liksom.
Jag hade också svarat likadant, men ändå.
Sen hände det massor med andra saker, men det orkar jag inte berätta eftersom jag ska berätta lite om min prommis med C också.
Jag träffade C inne i stan och vi började promenera ut mot söder men hindrades av en stor folksamling vid slottet. Vi undrade vad som hände och stannade och väntade. Men det var bara denjävla vaktparaden, så tråkigt. Vi drog vidare men kom bara till bryggan i gamla stan där vi satte oss och snackade i vårvädret. Sen blev C hungrig och vi gick och köpte korv och bananer på 7-eleven. Vi gick tillbaka och satt ytterliggare någon/några timmar på bryggan innan vi drog oss mot city igen. Där insåg vi att vi var hungriga igen och gick in på donken en snabbis och satte oss på bänkarna i närheten. Bakom oss var det några AIKre som muckade med en Djurgårdare. Polisen kom och allt. men vi var för uppslukade av vårt samtal för att bry oss. Det var vi nog ensamma om, för annars var alla ögon riktade ditåt. Någon timme senare drog båda sig hemmåt.
Det var det jag skulle säga, som sagt så är jag en riktigt dålig historieberättare. Men ni ska veta, att allt vi gjorde var asroligt.
<3
Klockan halv 9 på lördagsmorgonen åkte vi hemifrån, båda helt utslagna. Bilresan bestod av scrubs på Js ipod och hemmagjort bilbingo. Vi hade suttit kvällen innan och gjort egna, det är trots allt 8 timmars bilfärd. Bara ett tips, rita INTE en reflexväst, det kryllar inte direkt av dem, jag tror att J såg den enda som användes eftersom det var dagtid. Vem
Under lunchen, när vi satt och fikade så gick en kille förbi med barnvagn och jag och min bror konstaterade att det var Andreas Johnson, ni vet sångaren. J som satt i sin egen lilla värld märkte inget när han gick förbi och när vi sa det utbrast hon "Va! Var det Andreas Johnson, men jag såg inte. Jag måste ju se honom! Bara för att ha sett honom alltså".
Han hade gått in i ett annat rum och vi försökte snedda förbi när vi skulle gå ner till toaletterna men vi kunde inte se honom. Resten av familjen var på väg därifrån så J skulle inte få se Andreas. Eftersom jag känner J och har gjort det länge, så visste jag att hon skulle klaga på att hon inte sett honom hela vägen upp till fjällen. "Kom då" sa jag och vi gick och ställde oss i dörröppningen och stirrade ut honom. Trodde jag i alla fall. "Så nu har vi gjort det" sa jag och vände på klacken och gick. J följde efter och innan vi hann ut till bilen " Var var han? Jag såg honom inte". Fatta vad irriterande. Så jag tog henne i handen och gick tillbaka till dörröppningen och stod där tills hon såg honom.
Vi skyndade därifrån ungefär samtidigt som han gav oss en blick som sa "vad fan vill ni?! Låt mig äta ifred!"
Så var det med det, och jag ber om ursäkt för att jag är en så dålig historieberättare. Jag har alltid varit det.
När vi precis hade kommit upp hade vi och min brorsa så jävla kul. Vi skulle ta ner en snödriva från taket och alla stod och hoppade med spadar för att nå den. Vi insåg till slut att alla var för korta så då tänkte vi att jag skulle sitta på min brors axlar. Bara så ni vet så är det skitsvårt att komma upp på någons axlar i snödrivor och med snöskor. På något sätt lyckades jag till slut komma upp efter något som kändes som en evighet. Fast vad hjälper det när ens klantiga brorsa inte kan gå i snöskor och jag ramlar bakåt och landar mitt på ryggen i snön. J tyckte att det var som en slowmotionfilm, ni vet när någon ramlar och skriker NOOOOOO... Tacka vet jag för snö, det som annars skulle gjort sjukt ont var nu bara stört roligt!
Väl i backen skulle jag lära J att åka snowboard, jättebra med tanke på att jag knappt kan åka själv. På något vis som jag aldrig kommer att förstå så lyckades hon lära sig att svänga. Inte utan att ramla, men ändå. Ni skulle ha sett henne när vi följde efter några snygga killar till hoppbackarna. Vi åkte rakt mot ett hopp och jag sa till henne att akta hoppet och att svänga runt det. När att jag hade åkt förbi vände jag mig om för att se vart hon tog vägen. Jag såg henne ingenstans och efter någon minut hade hon spänt av sig brädan och komut bakom hoppet med bredaste flinet. "Jag trodde jag skulle hinna svänga, men sen var det ett dike mellan hoppet och backen så...så jag ramlade".
Jag ramlade ihop på marken för att jag skrattade så mycket, och det blev inte bättre av att hon ramlade så fort hon hade spänt fast sig, hon hann inte ens vända brädan och börja åka. Då började jag skratta ännu mer och hon reste sig och ramlade igen! Fast det bästa var ju att medan vi låg och asgarvade mitt vid hoppen så stod killarna och väntade på att vi skulle flytta på oss eftersom att de skulle filma när de hoppade. Men det gjorde vi ju aldrig så nu har de två asgarvande idioter med på sin film. Vi växlade några ord med en av dem sen, eller rättare sagt jag frågade vart liftgubben hade tagit vägen och sa något om att det måste vara tråkigt att stå där istället för att åka. Vi drog på lunch och sen var de borta, tråkigt va?
Det var värsta lilla stället där vi lärde oss åka och då hade man koll på de flesta i backarna. Vi följde t ex en flört mellan liftkillen och en tjej i orange jacka och ett par 17-18 åringar som gjorde slut eller i alla fall bråkade i slutet av veckan.
Tjejen hamnade efter oss i liftkön och hon skrek till någon "jag åker hem!", hennes röst var verkligen på bristningsgränsen och så hade hon stora mascararänder under ögonen så jag frågade om hon var okej och sa att hon så lite ledsen ut. "Nej nej nej, jag mår bra". Jo tjena liksom.
Jag hade också svarat likadant, men ändå.
Sen hände det massor med andra saker, men det orkar jag inte berätta eftersom jag ska berätta lite om min prommis med C också.
Jag träffade C inne i stan och vi började promenera ut mot söder men hindrades av en stor folksamling vid slottet. Vi undrade vad som hände och stannade och väntade. Men det var bara den
Det var det jag skulle säga, som sagt så är jag en riktigt dålig historieberättare. Men ni ska veta, att allt vi gjorde var asroligt.
<3
Kommentarer
Trackback
